Nya Åland demonstrerar konsten att göra allt till en könsfråga

I dagen ledare Bristande föräldraansvar största boven i speldramat utför Jonas Bladh konststycket att göra frågan om våldsamma tv- och dataspel till en ickefråga för att sedan göra det till en könsfråga.
Den gode Jonas börjar med att påtala de fruktansvärda tv- och dataspelen och ger sedan ett exempel som norm för detta: Grand Theft Auto. Konklusionen blir alltså att tv- och dataspel är fruktansvärda för att GTA. Det finns drösvis med spel som inte är våldsamma eller sexistiska men nu gäller det att skapa en norm, den att tv- och dataspel är fruktansvärda och då är det GTA som sätter normen.
Och trots att det finns drösvis med spel som inte uppfyller den konstruerade normen så skall dessa betraktas som en statistisk anomali jämfört med det spel som påstås utgöra regeln.

Nu finns det forskning som påvisar att man blir inte våldsam av att spela våldsamma spel vilket Jonas Bladh också är noga med att påtala i sin ledare.

"Debatten om spelvåldet är sällan speciellt faktadriven. Oftast görs utspel antingen baserat på egna känslor, eller utifrån moraliska aspekter".

 Och Jonas är också noga med att helt korrekt påtala att ansvaret för vad kidsen spelar på sina spelplattformar ytterst ligger hos föräldrarna.
Vad som återstår är då sexismen och på klassiskt maner gör Jonas en kollektiv skuldbeläggning av hela spelbranschen. Inte för att hela spelbranschen har en dålig kvinnosyn utan för att GTA. För som jag skrev tidigare, GTA är normen.
Om man följer debatten om våldsamma spel där GTA inte är regeln så framförs ofta argument att datorspel upprätthåller klassiska könsroller där de manliga figurerna är hjältarna som skall rädda världen medan de kvinnliga är de som skall räddas. Man ifrågasätter alltså att männen är de pådrivande medan de kvinnliga spelfigurerna är passiva. Männen är hjältarna som använder våld medan kvinnorna är offren som måste räddas.
Varför har spelbranschen liksom filmbranschen den här uppfattningen om våra könsroller?

Det kanske vi ska fråga Jonas Bladhs kollega Nina Fellman om för hon ger oss svaret i en ledare publicerad 24.04 2013. I nämnda ledare är det alkoholrelaterad brottslighet som är på tapeten.

"Det finns en hel rad egenskaper som i dag är kvinnligt kodade och ses som den negativa polen till positiv manlighet.
Kvinnor ses som passiva och känslosamma i motsats till aktiv och rationell manlighet.

Kanske är det eftertanken, empatin och känslorna som gör att man inte slår eller sätter sig bakom ratten när man inte borde?"

Det blir ju onekligen lite intressant när Fellman gör egenskaper som är kvinnligt kodade till en könsnorm. För spel- och filmbranschen har ju det här varit en vedertagen norm hela tiden.
Men när branschen ser kvinnor som passiva och känslosamma i motsats till aktiv och rationell manlighet så är det en dålig kvinnosyn.
Dessvärre är det ett önsketänkande från Fellmans sida att kvinnor inte slår, det finns empiriska undersökningar som visar att kvinnor är lika våldsbenägna som män. Skillnaden, enligt Fellman, tycks dock vara att när kvinnor använder våld så är det för att kvinnor är eftertänksamma, empatiska och känslosamma?

Är det bara jag eller håller Nya Ålands ledarsidor på att mer och mer likna ett intellektuellt kalhygge?
Är det så att kraven på politisk korrekthet vuxit sig så stora att medias ledarsidor blir allt mindre faktadrivna och istället görs utspel antingen baserat på egna känslor, eller utifrån moraliska aspekter?

Sexism baserat på gamla könsroller i Nyans ledare

I dagens Nya Åland hemfaller sig redaktör Nina Fellman åter igen att bedriva misandri, denna gång med sexism som rekvisit.

I ledaren  "När det inte är sakfrågan som styr" kritiserar Fellman ett kommunalt beslut ångående kommunens frivilliga räddningstjänst. Frivilligkårer verkar väcka ont blod hos Fellman eftersom det inte är första gången hon ger sig på att kritisera en verksamhet som bygger på att det finns människor som helt frivilligt ställer upp när det behövs.

Ok, det finns fog för kritik hur kommunen har skött det här ärendet, man kan ha en åsikt om att beslutsunderlaget har brister. Men det är inte det som brister i Fellmans argumentation, det är när hon börjar jämföra äpplen med päron som man inser vad det verkliga syftet med ledare är.
Saken i korthet: Hammarlands kommun har ett samarbetsavtal med andra landskommuner gällande räddningstjänsten. På en förfrågan har man tagit ställning till ett förslag att inleda ett samarbetsavtal med räddningsverket istället. Till detta har Hammarlands kommun tackat nej, brandkåren vill inte byta samarbetspartner.

Nu anser Fellman tydligen att detta skall vara fullt jämförbart med att kommunen tagit beslut om att flytta den lagstadgade eftisverksamheten som bedrivs i två av kommunens hyreslägenheter till kommunens skola, Fellman dristar sig tom. att kalla det ett "parallellfall".
I ena fallet handlar det om att flytta en verksamhet till andra lokaler, i det andra fallet om att fundamentalt ändra förutsättningarna för en verksamhet, vilka paralleller finns i det?
Hade frågan gällt att flytta branddepån från Kattby till andra lokaler i skolan i Näfsby så hade det varit ett parallellfall. Men nu var frågan om den frivilliga räddningstjänsten var villig att säga upp ett fungerande avtal med Räddningsområde Ålands landskommuner för att istället inleda ett samarbetsavtal med en annan part.

Att göra så skulle resultera i att Hammarlands FBK tvingats att göra omfattande omorganiseringar i sin operativa verksamhet. Allt från beredskapstider och minimistyrka för uttryckning till vilka faktiska resurser man skall ha tillgång till i räddningsverksamheten. För operativt skulle ett nytt samarbete för Hammarlands kommun och dess innevånare innebära en nedgradering. Som det fungerar idag har Hammarland tre grannkommuner vilkas räddningsenheter uppgår till inte mindre än fyra brandkårer vilka huserar i fem depåer och dessa kan när så behövs rulla in i Hammarland från tre olika väderstreck. Detta att jämföra med Mariehamns räddningsverks insatsväg som är längre och vars faktiska resurser inte kan sättas i paritet med dessa landsortskårers. Den som är någorlunda insatt i räddningsarbete inser snabbt att bara det här är skäl nog att stanna kvar i det samarbete man bedriver idag.

"Kan det vara så att det är skillnad på brandkårer och barn? Att förutfattade meningar och gamla maktstrukturer styr besluten, och att en brandkårsgubbe alltid toppar tanterna på fritids?"

Och där kom det verkliga syftet med Fellmans ledare, att påtala "maktstrukturer" De här "maktstrukturerna" eller patriarkatet som det också kallas är en konstruktion påhittad av den feministiska ideologin i syfte att polarisera, demonisera och kollektivt skuldbelägga en utvald grupp i samhället, männen.
Och för att leda sina konspirationsteorier om patriarkatets exisistens i bevis så gör man snart sagt varje fråga till en könsfråga, oavsett. Det har tom. gått så längt att man kommit fram till att snöröjningen är ett bevis på kvinnoförtryck. Hur kan det vara så frågar sig de som har ett IQ större än sitt skonummer. Tja, svaret är väldigt enkelt, snöröjarna har inte genomgått genusutbildning!

Att fråga om en brandkårsgubbe alltid toppar tanterna på fritids är ren sexism baserat på gamla könsroller, något som särskilt feminister anser skall bekämpas. De frivilliga brandkårerna består av såväl män som kvinnor, även barn deltar i frivilligkårernas verksamhet. Och ve och fasa, det jobbar män på fritids också!

Att ställa "brandkårsgubbar" mot "tanter på fritids" är lika sexistiskt som att häva ur sig att "kärringar kan inte köra bil". Enda skillnaden är att det första verkar politiskt korrekt, det andra är det inte...

Misandri är inte okej Nya Åland! Och inte för någon annan heller för den delen...

Jag hade inte tänkt säga något men nu kan jag inte längre låta den totala misandri som media levererar snart sagt dagligen gå obemärkt förbi. Lågvattenmärkenas lågvattenmärke gör sig dock  Nina Fellman skyldig till när hon i dagens ledare kungör att "Brottsligheten bland män är ett stort samhällsproblem" .

Du har fel Nina, brottslighet, oavsett vem som är förövare eller offer, är ett stort samhällsproblem. Och brott begås av brottslingar. Punkt.

Det fatala är ju att det brister ju inte bara en gång utan flera när den något självgode Fellman skall argumentera för sin sak. Citat ur ledaren:

"Det finns de som påstår att det är ett stort problem att vissa invandrargrupper är överrepresenterade i brottsstatistiken, trots att det finns förklaringar som är rimliga till varför så är fallet.
Ofta är det samma människor som absolut inte ville klumpas ihop med eller kategorisera den största gruppen brottsförövare i vårt samhälle, nämligen männen. Där ska man se individen."

Det här skulle vara intressant att höra Fellman förklara lite närmare, hur tänkte hon nu? Men eftersom min kommentar innehöll ordet "misandri" så raderades den så gott som omedelbart från ledarsidans kommentarsfält.
De som påtalar att det är ett stort problem att vissa invandrargrupper är överrepresenterade i brottsstatistiken utpekas obönhörligen som rasister av Fellman och övriga politiskt korrekta. Och i vissa fall är det helt rätt, det är inte okej att peka ut en grupp som ansvariga för vad några enskilda individer tar sig till i syftet att försöka utmäta någon slags kollektiv skuldbörda. Läs min sista mening en gång till! Det är inte okej att kollektivt skuldbelägga en hel grupp för något en enskild individ gjort sig skyldig till.

Varför är det då helt plötsligt okej att skuldbelägga halva befolkningen vilket Fellman gör med sin rubriksättning?

Fellman skriver att det finns rimliga förklaringar till varför invandrargrupper förekommer ofta i brottstatistiken men återger dem inte, man kan ju undra varför? Kanske av den enkla anledningen att brott begås av brottslingar men med det argumentet så faller ju också Fellmans retorik om att brott som begås av män kan man utmäta kollektivt ansvar för. Det är en synnerligen märklig normkritik Fellman bedriver, när det kommer till gruppen invandrare är kollektiv skuldbeläggning oacceptabel men när det gäller gruppen män så är individens betydelse oacceptabel, då är det kollektivt skuldbeläggande för hela slanten som gäller. Snacka om att först käka tårtan men sedan hävda att den finns kvar.

Nyans chefredaktör Jonas Bladh är dock inte mycket bättre i sin retorik när han påstår att våld i nära relationer är ett "mansproblem". Nu är det så här bästa Jonas, våld i nära relationer är inte per se "mäns våld mot kvinnor", våld i nära relationer omfattar även det våld kvinnor utövar mot sina anhöriga oavsett om offren är män, andra kvinnor eller barn.
Våld i nära relationer är ett samhällsproblem Jonas, ingenting annat. Punkt.

Jag kan dock ge några exempel på vad som skall betraktas som mansproblem, sen är det helt upp till dig om du vill skriva en insiktsfull ledare om det eller om du vill fortsätta att snöa in dig på politisk korrekthet.

- Män löper statistiskt sett större risk för att utsättas för brott än kvinnor.
- Män omkommer i större omfattning i arbetsolyckor än kvinnor.
- Män begår i större omfattning självmord än kvinnor.
- Män är i större utsträckning än kvinnor socialt utslagna.

Jag dristar mig att påstå att det här är fråga om mansfrågor eftersom jämställdhetsfrågor numera monopoliserats av statsfeminismen och med det exkluderas halva befolkningen från jämställdhetstänket.

Tyvärr är det lika illa med konkurrenten Tidningen Åland. Chefredaktör Niklas Lampi har bla. gjort det klart och tydligt för oss vanliga döda (och självtänkande individer) att våld i nära relationer handlar om "mäns våld mot kvinnor" och inget annat. Okej, Lampi har nämnt annat våld i nära relationer också, han benämner det som "ett marginellt problem". Marginellt problem? Lampi använder sig av brottstatistik för att bevisa att han har rätt. Dessvärre så redogör brottstatistik endast för lagförda brott, den säger ingenting om antalet utförda brott. Lär dig skillnaden på lagförd och utförd Lampi så slipper du sådana här pinsamheter i framtiden.

Ett lagbrott är ett lagbrott oavsett det lagförs eller inte. Och ska du redogöra för våld i nära relationer behöver du redogöra för den empiri som återspeglar den verklighet du försöker redogöra för, om inte så blir det du påstår lögn.
Det finns hundratals empiriska studier om våld i nära relationer. Dessa studier är omfattande såväl till antalet hörda personer som tidspann för studierna. Och oavsett om studien har gjorts i Danmark eller Nya Zeeland eller annarstans så visar de snarlika resultat. I nära relationer är kvinnor ungefär lika våldsbenägna som män. Studerar man alla dessa internationella studier så ser man avvikelser åt båda håll, dessa avvikelser kan dock bero på faktorer som kultur eller religion. Men sammantaget, dessa studier som till skillnad från brottstatistik som endast redovisar lagförda brott ger entydigt liknande resultat; i nära relationer är män och kvinnor lika goda kålsupare när det gäller att använda våld.
Så fetglöm "ett marginellt problem" Lampi, det är betydligt mer omfattande än så och synnerligen pinsamt när du i runda slängar exkluderar 50% av våldet i nära relationer.

 

 

Att gång efter gång peka ut män som kollektivt ansvariga för våld är lika illa som att kollektivt utpeka invandrargrupper som brottslingar. Misandri är lika illa som rasism. Misandri, med inslag av den åsiktsfascism som ni ledarskribenter mer eller mindre är experter på, är ännu värre...