Dags att sätta stopp för myten om våldtäktskultur!

Fotnot: Av någon anledning togs ledaren bort från nätupplagan för att åter publiceras den 17/7.




I dagens ledarspalt i Nyan  får vi oss åter en dos av misandri, den här gången är det en påstådd våldtäktskultur män skall skuldbeläggas för. Tror verkligen någon på fullaste allvar att normalt funtade män (ca 99.5% av den manliga befolkningen) uppmuntrar andra män eller sina söner till att bli våldtäktsmän? Svaret är tydligen ja, det finns de som tror så. Och detta eftersom vi inte säger till smågrabbarna att de inte får våldta så är skuldfrågan bevisförd och resultatet är en våldtäktskultur...?

"Och lika självklart borde det vara att lära barn att var och en har rätt till sin egen kropp. I stället för att avfärda en liten pojkes försök att krama en motvillig flicka (eller tvärtom) som något gulligt och charmigt, borde man redan där säga stopp. Det är inte gulligt och charmigt om den andra personen inte vill det. Tvärtom är accepterandet av det ett sätt att underförstått visa att det är okej att fortsätta mot någons vilja. Och när barnen sedan blir äldre och kramarna och pussarna börjar följas av sex, finns den inställningen sannolikt kvar."

Nu vet jag inte vilka typer av människor ledarskribenten umgås med men om ovanstående med barn som vill/inte vill kramas är hennes erfarenhet så är det ganska uppenbart att dessa föräldrar/vuxna har problem med gränssättning. Om en sådan här situation uppstår så brukar normalt funtade föräldrar (eller andra ansvarskännande vuxna) avstyra det hela genom att tala med barnen, man förklarar med båda barnen närvarande att om man vill krama någon så skall båda tycka att det är ok, annars får man vänta med kramen, kanske tills det kommer någon annan som man kan fråga. Men båda måste tycka att det är ok, annars får man låta bli. Eller någonting ditåt, svårare är det inte. Barn är allt annat än dumma, de kan ta till sig lärdom och acceptera och efter en minut leker de vidare som om inget speciellt hade hänt och ingen känner sig obekväm eller kränkt.

Eller så kan man se saken ur ett feministiskt genusperspektiv och då gäller helt andra preferenser. Om en flicka hoppar på en pojke och kramar honom mot hans vilja så visar flickan vilken självständig, modig och initiativrik person hon är som är så härligt normbrytande och vet att "ta för sig". Och samtidigt passar man på att göra sig lite lustig över pojkens obekvämlighet så att han känner sig dubbelt kränkt. Men om förhållandet är det motsatta så ser man pojken som ett problem och han skuldbeläggs för sina "destruktiva maskulinitetsnormer", flickan tröstar man med att hon är ett offer och man varnar henne för alla "dumma pojkar som bara vill illa". Den här "genuspedagogiken" börjar i förskolan och följer med hela vägen upp i gymnasiet och i vissa fall även i arbetslivet. För anammar man den här smörjan så har man, lika säkert som ett brev från skatteverket om man råkat betala en tia för lite i skatt, en självuppfyllande profetia om en våldtäktskultur.

Men kanske någon vill vara så vänlig och förklara för mig, om vi nu verkligen har en våldtäktskultur, varför sitter manliga sexualförbrytare i särskilda skyddsavdelningar i våra fängelser? Är det för att skydda de andra internerna för dåligt inflytande så att de inte går och våldtar när de blir frisläppta? Naturligtvis inte, det är helt enkelt för att män (även buset som sitter inne) anser att kvinnan har ett skyddsvärde och att våldtäkt inte är ok och män föraktar sexualbrottslingar. Och sitter man på anstalt så spelar det ingen roll, man tar gärna uppbackning på straffet bara för att få spöa skiten ur en sexualförbrytare för att få visa sitt förakt. Vilket är tämligen motsägelsefullt om man nu skulle omfattas av en våldtäktskultur, i så fall borde det vara ryggdunk som gäller och inte käftsmäll?

Vilket får mig osökt att tänka på att kvinnliga sexualförbrytare inte sitter på särskilda skyddade avdelningar, de vistas så vitt jag vet bland övriga interner, utan restriktioner. Så tydligen har kvinnliga interner en acceptans gentemot sexualförbrytare, i alla fall visar de inte sitt förakt så öppet att de slår dem fördärvade. Inte för att vara "sådan" men om det mot förmodan skulle finnas en så kallad våldtäktskultur så finns det ju tecken på att denna i så fall främst backas upp av kvinnor?

Och visst kan man förklara det hela med att kvinnliga sexualförbrytare inte behöver speciell skyddstillsyn eftersom kvinnor inte är våldsamma eftersom de saknar "destruktiva maskulinitetsnormer". Vilket är sant, dock råder ingen brist på "feminina destruktivitetsnormer" bland de kvinnliga internerna. Ser man till statistik från den svenska kriminalvården  2013 fanns det 243 kvinnliga intagna, av dessa var 75 personer (nästan en tredjedel)  dömda för brott mot frid och hälsa, dråp, grov misshandel, misshandel, mord och övrigt våldsbrott. Att jämföra med manliga intagna där andelen våldsbrottsdömda legat mellan en fjärdedel och en tredjedel under samma år.
Så nog har det funnits kvinnliga våldsdömda som varit kapabla att spöa skiten ur de 1 till 6 för sexualbrott dömda kvinnor per år som suttit internerade...

Och åter igen är det dags att upprepa samma självklara faktum. Nej, 0.5 procent av någonting kan inte vara norm för de övriga 99.5 procenten. Det är 99.5 procent av männen som är normgivande för hur män är, alltså vanliga hyggliga människor som anser att våldtäkt är avskyvärt. De övriga halva procenten är avvikande för att de helt enkelt saknar norm, inget annat. Varför ska det vara så svårt att förstå?

För den som vill fördjupa sig i ämnet "våldtäktskultur" rekommenderas Svenskarnas fredliga våldtäktskultur – del 1 och Svenskarnas fredliga våldtäktskultur – del 2 på Genusdebatten.se.