Dödslista kommande inslag i lokaltidningarna?

Det lär ha varit livat i holken i det norra redaktionshuset i fredags. Kanske inte så att man tog tidig helg och började späda kaffet med destillerade vätskor men ett kullagerrassel tweet från Nyans redaktion hade följande att berätta:

Yes! Nyan, med familjeredaktör Kiki i spetsen, har vunnit i Högsta förvaltningsdomstolen. Snart kommer helt nytt... http://t.co/iAztXxizV3
— Nya Åland (@nyaaland) 27 mars 2015

Onekligen hög cliffhangerfaktor på det, en rättslig prövning hade tydligen gått Nyans väg och nu hade vi nya saker att förvänta oss. Inte undra på att tankarna började gå till Peter Harrysson när denne i "Så ska det låta" ofta kommenterade poängställningen med "olidligt spännande"!
Vad var det man hade vunnit? Eftersom Finland rankats som världsledande gällande pressfrihet av bland andra organisationen Freedom House så måste målet man vunnit ha en synnerligen stor betydelse för såväl pressfriheten som yttrandefriheten.

Nåväl, efter några timmar av otålig väntan publicerar Nyan notisen "Nya Åland fick rätt i HFD" och äntligen kunde vi läsa vad det var för dom av samhällsintresse som hade avgjorts till Nyans fördel.

"Beslutet ger Nya Åland rätt att publicera namn, bostadsort och ålder på de som nyligen avlidit"

Okej? Nya Ålands avsikt var alltså att en gång i veckan publicera namn, bostadsort och födelsedatum på personer som avlidit? Något som Länsstyrelsens folkbokföring nekat att medverka till eftersom man ansåg att det kränkte privatpersoners privatliv. Man nobbade helt enkelt att lämna ut dessa personuppgifter till tredje statsmakten, alltså media, och saken prövades i förvaltningsdomstolen vilken gav ämbetsverket rätt i sin bedömning, det här kränker privatlivet. Men HFD var tydligen av en annan åsikt och har nu gett tredje statsmakten, vars primära uppgift är att granska första och andra statsmakten, rätt att publicera medborgares personuppgifter vid deras frånfälle.

Rent pressetiskt och moraliskt är det rent skit och dessutom respektlöst av Nya Åland att göra så här.
När en person avlider så skall det vara helt upp till de anhöriga att avgöra om, när och hur man kungör att någon har gått bort. Det ska betraktas som en del av sorgearbetet och inget som tredje statsmakten skall blanda sig i och man kan ju också fråga sig vilken samhällsnytta en dödslista fyller? Att församlingarna kungör vilka medlemmar som avlidit är egentligen inget argument att göra det samma eftersom kyrkan visar omdömet och respekten att göra detta med de anhörigas medgivande, något som Nyan tydligen högaktningsfullt struntar i eftersom det inte kommer att behövas. Man har nu ett domstolsbeslut på att man har rätt att göra som man vill, frågor på det?

Om det gäller rättsprincipen så torde domen ha ett föga värde eftersom Finland har en pressfrihet som bara kan ses som föredömlig. Och varför är det så viktigt att genom att agera rättsligt markera att man som representant för tredje statsmakten inte kan eller ska hindras när följderna blir inskränkningar i enskilda medborgares privatliv? Symbolvärdet i HFD-domen riktar sig ju inte mot makten utan mot de enskilda medborgarna. Och av den anledningen är domen viktig för Nya Åland.

Det är ju uppenbart att media hellre granskar medborgarna än makten, det har vi sett återkommande exempel på när Nyans ledarskribent utan att tveka hänger ut enskilda medborgare på ledarplats. Enskilda medborgare som saknar makt men har åsikter som inte passar sig, varken i åsiktskorridoren eller i det politiskt korrekta och tillrättalagda mediaklimatet. Domen är en närmast att betrakta som en varning till medborgarna:
Vi kan skriva vad vi vill om dig, när vi vill. Till och med när du är död!

Backa bort från det här nu Nya Åland! Ni vann i Högsta förvaltningsdomstolen och visat oss den viktiga principen att myndigheter inte ska undanhålla medborgarna information. Men stanna där och njut av segern. Ni har redan visat medborgarna att ni är tredje statsmakten och att vi ska passa oss, ni behöver sannerligen inte också bevisa att absolut ingenting är heligt längre genom att publicera enskilda medborgares frånfälle. Att inget är heligt har vi redan haft på känn sedan länge.
Släng dödslistan där den hör hemma, i papperskorgen!

Sugen på lite feministisk kärlek? Läs Toklandet: Dags för feministiska tweetar igen!

Skit i jämställdheten nu, lagförslag ska ge lika utfall!

Förslaget till ny lag om hemvårdsstöd sågas av socialnämnden i Mariehamn. Nya Åland hakar på och på ledarplats sågas förslaget en gång till. Kritiken handlar till största delen om att lagförlaget inte leder till ett lika utfall och med det har man ett jämställdhetproblem.

Tänk om vi en gång för alla kunde reda ut vad jämställdhet betyder? För det är inte jämställt när alla väljer lika. Jämställdhet betyder att alla, oavsett kön, skall ges samma möjligheter men det betyder inte per någon sorts automatik att alla ska välja lika. Det betyder att man ska få möjligheten att välja själv! Frågor på det?
Föräldrar skall själva välja om de vill satsa på en yrkeskarriär eller familjekarriär. Och det utan att någon är där med pekpinnar och försöker styra föräldrarna med lagar och förordningar. Det fria valet ska inte vara villkorat med ett lika utfall, sen får socialnämnder och ledarskribenter tycka vad de vill om det.

Varför ska föräldrar tvingas slå knut på sig själva bara för att uppfylla en nästan pervers dröm hos jämställdhetsivrare att jämställdhet har man inte förrän utfallet är lika? Om man höjer hemvårdsstödet i syfte att locka fler pappor att stanna hemma så motiverar det självklart också mammor att stanna hemma i lika stor grad. Av den enkla anledningen att det blir attraktivare att vara vårdledig. Då ska väl föräldrarna ha rätt att gör det valet, det är ju deras eget.

 

 

Stapeldiagrammet, som jag snott av bloggaren Ekvalist, visar EU-kommissionens statistik på hur nöjda EU-medborgarna är över sin livssituaton. Frågan man ställde var "overall, how satisfied are you with your life these days"? De nordiska länderna toppar i många avseenden och hör och häpna, inkomsterna var inte avgörande för att få människor att känna sig nöjda med livet.

"In 2013, the highest average rating of life satisfaction in the EU was to be found among the population reporting a very good health condition (7.9/10). Factors such as financial situation (an average of 7.5 among the population in the highest income tercile), and social relations (an average of 7.2 among the population having someone to rely on in case of need as well as among people living in households with dependent children) also appeared to be significant in influencing life satisfaction, albeit less so than health."

Hälsa och sociala relationer värderades alltså väldigt högt av medborgarna. Borde då inte exakt de faktorerna vara de mest styrande i ett lagförslag? Sågningen gäller ju främst de ekonomiska aspekterna och argumenten är de vanliga draporna om kvinnor som tvingas att ta det största ansvaret för barnen. De tvingas alltså, trots att de gjort egna val?  Om man nu inte har de ekonomiska förutsättningarna att dela föräldraledigheten jämt så beror det också på egna val. Man valde huslånet, billånet för att ha råd med två bilar, man valde själva att skaffa segelbåt och sommarvilla och man har själva valt att man vill åka på två veckors semester till Thailand varje vinter. Man har, genom egna val, skaffat en livsstandard som kräver en viss inkomst och en konsekvens av det kan bli den att den förälder som har den högsta inkomsten får välja att vara mindre hemma med barnen. Men likt förbannat är det egna val, ingen jävel har tvingat någon att köpa segelbåt!

Konsekvensen av att lagstifta in ett tvång kan mycket väl bli att människor gör andra val, att man helt enkelt skippar föräldraskapet helt och hållet för att kunna bibehålla sin levnadsstandard. Kort fråga till socialnämnder och ledarskribenter och alla andra sågande parter, vill ni att syftet med en ny lagstiftning hellre blir att folkmängden minskar?
Om inte, låt då folk få göra sina egna val!

Hör ni det alla rasister, det är ju de vita männen ni ska hata!

I dagen ledare läxar Jonas Bladh upp en enskild medborgare för dennes åsikter i en insändare. Och detta är helt i tidens anda eftersom medias främsta uppgift har gått från att granska makthavarna till att granska medborgarna. Så att de håller sig i åsiktskapillären. Jag tänker inte kommentera innehållet i insändaren i någon större omfattning men sammanfattningsvis, insändarskribenten har helt rätt i vissa saker, dock kan vissa konklusioner som skribenten gör ifrågasättas med all rätt. Men vad som är väldigt talande här är ju att motargumenten Nyans chefredaktör anför och den retorik denne kritiserar är något som media i högsta gör sig skyldig till och till och med står för.

"Däremot tappar Toivonen bort sig på andra ställen i sin insändare. Dels presenterar han en sorts ”guilty by association”-pedagogik (skuld genom sammankoppling) när han vill skrämma inför tanken på att Åland skulle ge en fristad till ett antal syriska flyktingar. Genom att leverera statistik (utan vidare bakgrund) om våldtäkter utförda av irakier i Finland låter han läsaren förstå att det skulle bli en smärre våldtäktsepidemi på Åland om syrier kom hit. Däremot förklarar han inte varför det är en naturlag att syrier som flyr krig och till Finland inflyttade irakier bör behandlas på samma sätt"

Känns det igen, det här med guilt by association och att skrämma? Är det inte precis det feminismen håller på med dagarna i ända? Enda skillnaden är att det inte är gruppen invandrare utan gruppen män som pekas ut. Genom att presentaera vålds- och sexualbrottsstatistik vill man få medborgarna att tro att män, alla män, är brottslingar. Med samma statistik försöker feminismen påvisa en våldtäktskultur, alltså att våldtäkt skulle vara en manlig norm. Och detta gör man utan att presentera "vidare bakgrund" eftersom detta inte ger det utfall man önskar. För kokar man ned statistiken till minsta beståndsdel så inser man ganska snart att a) de som begår brott är en synnerligen liten del av befolkningen och b) av alla de som döms för våldsbrott är det en liten minoritet som står för en stor majoritet av samtliga brott, det är alltså ofta fråga om återfallsförbrytare. När sanningen är att det är ett synnerligen fåtal män som verkligen begår våldsbrott presenterar feminismen våldbrott som något som utförs av gruppen män. Och dessa få individer utgör då alltså en norm? Och bildar en kultur som alla män omfattar? Logiken i det någon och förklara det gärna som om jag vore fem år för annars begriper jag inte...

Jonas Bladh tycker att förklaringar saknas och undrar varför det är en naturlag att flyktingar och inflyttade bör behandlas på samma sätt. Ja, man undrar ju varför alla män skall behandlas på samma sätt, som något katten släpat in? Är det verkligen asfaltsläggarens eller takplåtslagarens ansvar att deras VD inte är en kvinna i tillräcklig stor omfattning eller bolagsstyrelsen i företaget man är anställd av inte har könskvoterad styrelse? Är det verkligen som Åsa Romson säger, att det är män som förstör genom att flyga, köra bil och äta kött? När kvinnorna förvaltar 80% av familjens ekonomi och tar större delen av de ekonomiska besluten som bilköp, semesterresor och hushållskassa, varför är det då naturlag att det är männens fel att vi konsumerar för mycket?

"Anledningen till att Toivonen inte förklarar detta är enkel: det vore rasism. För att resonemanget ska hålla måste grupperna kopplas ihop, genom religion eller folkslag. Och att göra det antagandet, och peka ut en grupp på det sättet som mer benägna att begå brott är rasistiskt. Därför låter Toivonen läsaren göra det antagandet"

Att ge sig på en grupp människor på grund av deras etnicitet eller religion betraktas som hets mot folkgrupp, det är dessutom rasism och straffbart. Hets mot folkgrupp omfattar dock inte den grupp som utgör i stort sett halva befolkningen, nämligen män. Det är inte ens brottsligt när man pekar ut män utifrån deras hudfärg, sexuella läggning eller ålder. Därför är det fritt fram för feminismen att attackera män på exakt samma sätt som rasister attackerar personer av utländsk härkomst, det får inga rättsliga följder.
Ändå uteblir förklaringarna och man undrar varför? För svaret blir nästan identiskt med Jonas Bladhs när denne förklarar debatten om flyktingmottagande, metoden feminismen använder i sitt kollektiva skuldbeläggande av män är halvsanningar, insinuationer och fördomar. Så trots att det inte alls skulle vara brottsligt att förklara varför alla män är förtryckare i maktstrukturen enbart på grund av att de föddes som pojkar så uteblir förklaringen därför att den helt enkelt inte håller. Varje argument som framförs för att påtala en könsmaktsordning där män förtrycker och kvinnor förtrycks är ideologiska och kan enkelt destrueras med fakta. Därför är det synnerligen viktigt att debatten om feminismens trovärdighet i motsats till flyktingfrågor helt uteblir.

Bästa Jonas Bladh, du anser som de flesta att en grupp människor inte kan hållas ansvariga för vad några få individer tar sig till. Borde det inte i så fall gälla alla? Om det inte är okej att ge sig på invandrare (det är inte okej!), varför är det okej att ge sig på män (det är inte okej!)? Borde du inte ställa samma motfrågor och göra samma ifrågasättande när feminister i insändare angriper en hel grupp människor och skuldbelägger dessa utifrån deras kön? Borde inte du som chefredaktör stoppa ned foten när din tidnings ledarspalt och krönikor fullständigt dryper av misandri och sexism mot män?
Varför denna dubbelmoral Jonas Bladh? Är det för att du är feminist? Tror du verkligen på skrämselpropagandan att män förtrycker, slår och våldtar? Hur mycket våldtar du och hur många har du slagit? Ta ditt kollektiva ansvar och bekänn din kollektiva skuld, exakt hur många?
Jaha, inte alla män och självklart inte du Jonas Bladh? Inte du men alla andra män då eller hur?

   

Pojkar måste genast sluta upp med att vara bra på innebandy!

I dagens Nyan går man på ledarplats till angrepp på de fruktansvärda orättvisor som råder inom innebandyn och som förmodligen det så kallade patriarkatet står för. För det kan ju absolut inte vara så att det är den enskilda prestationen som räknas när det gäller sport? Kan det verkligen vara så att en enskild idrottare eller ett lag kan vara hur bra eller hur dåliga som helst utan att det spelar någon roll, det enda som egentligen räknas är vilket kön utövarna har? Är det verkligen någon som tror på det där? Har knatteligans pojklag verkligen större publiksiffror än när Åland United spelar hemmamatch i damligan? Och hur är det med domararvodena inom fotbollen, är det bättre betalt att döma pojkmatcher på juniornivå än dammatcher på elitnivå?

Nog är det väl fan. Får man säga så? Egentligen inte, men nog är det väl fan, att så fort man ägnat killar cirka 30 % av uppmärksamheten, eller så fort pojkar visar sig vara bättre än flickor på något (som innebandy) så ska man ägna precis allt krut åt att få de stackars flickorna att komma ikapp.

Nu är det här inte min åsikt, ursprungligen är det ledarskribentens egna ord och den åsikt denne framförde gällande initiativet att främja pojkars intresse för läsning. Jag bytte dock ut "killar/pojkar" mot "tjejer/flickor" och vice versa samt ersatte ordet "läsning" med "innebandy". Slutresultatet blev dock lika sexistiskt som ursprungscitatet men det är ändå ganska talande exempel på när sexistiska uttalanden kan ses som politiskt korrekta och acceptabla och när de, som ovan, inte är det.

Men nog är det väl fan ändå, likt förbannat. När flickor är bättre på läsning så upprörs man över att det tas initiativ att hjälpa pojkarna för att jämna ut skillnaderna, när pojkarna är bättre på innebandy så kräver man att det omedelbart skall tas initiativ för att jämna ut de orättvisa skillnaderna. Pojkar får inte vara bättre på någonting, aldrig någonsin!
Men det är trots allt en jävla skillnad på att vara duktig på att läsa och att vara duktig på att spela innebandy. Den största och väsentliga skillnaden är att vi faktiskt åläggs att lära oss att läsa, det ingår faktiskt i läroplikten! Att vara läskunnig är dessutom en fundamental förutsättning att kunna fungera i samhället. Med andra ord, det är jävligt viktigt att våra barn lär sig läsa ordentligt och det oavsett kön. Med innebandy är det en helt annan sak, vi är inte i lag skyldiga att kunna spela innebandy och det är helt upp till den enskilda individen hur mycket man vill satsa för att bli bra i innebandy.
Hela det här jämställdhetstänket har mer eller mindre shanghajats av den feministiska ideologin och ordets egentliga innebörd, allas lika rätt till samma förutsättningar, har ändrats till "allas lika rätt till samma förutsättningar men bara för kvinnor". Ja, så djävligt har det blivit. För när kvinnor dominerar är det aldrig någon feminist som höjer rösten och frågar efter jämställdhetsperspektivet eller kräver kvoteringar. Ledarskribentens eufori över den kvinnliga dominansen i P3 Guldgalan är ju ett talande exempel på det. Var fanns tankarna om jämställdhet och kärringvälde i det sammanhanget? Varför blev det inte samma skitstorm då som när fem av sex schlagerfinalister var män för nåt år sedan?

"Den svenska fotbollstränaren Pia Sundhage sade i en intervju i Åland24 att tjejfotboll inte är sämre fotboll, men den är annorlunda, på ett bra sätt.
Så är det med många andra sporter också. Seriöst, det är ingen orsak att behandla tjejdrott som b-idrott"

Okej, så kvinnlig idrott är annorlunda, på ett bättre sätt? Bättre eftersom det är mindre bråk och tjafs. Men inte så bra att den klarar sig i den fria konkurransen om sponsorpengar och den betalande publiken utan kräver särbehandling? Resonemanget blir aningen problematisk när man å ena sidan säger att all sport oavsett könet på utövaren skall behandlas lika men å andra sidan att sport som utövas av kvinnor är annorlunda. Men likväl ska behandlas lika som den avvikande herrsporten?
Vad är det egentligen som hindrar kvinnor från att skaffa sponsorer och marknadsföra sin idrott på samma villkor som män? Vad hindrar kvinnor att satsa lika hårt som män att nå framgång i sin idrottsutövning? Ingenting. Det finns inget som hindrar dem. Det finns inga glastak eller könsmaktsordningar som hindrar. Det enda som hindrar kvinnor är den feministiska ideologin som jämt och ständigt hamrar in dessa så kallade könsmaktsordningar i kvinnors medvetande. Det är feminismen som talar om för kvinnor hur värdelösa de är och att de inte ska anstränga sig, för att könsmaktsordningen! Feminismen skrämmer kvinnor från att ta egna initiativ genom att jämt och ständigt åberopa det stora stygga patriarkatet. Feminismen talar om för kvinnor att det är meningslöst. Att feminism endast har varit fråga om kvinnokamp och inte haft ett dugg med jämställdhet att göra är välkänt. Lika välkänt är den misandri (manshat) som feminismen sprider. Men att feminismen också är misogyn i sitt omyndigförklarande av kvinnors förmåga har feminismen varit ganska bra på att dölja. För det är fråga om ett förminskande av kvinnan när man anser henne oförmögen att göra saker själv och att enda lösningen är lagstiftning och statlig kontroll. Någon annan, inte kvinnan själv, är skyldiga att göra något åt saken om man vill ha en förändring. Omvänt, ingen annan än männen själva skall lösa mansproblem som farliga arbetsplatser och bristande hälsa. Staten skall lösa alla kvinnors problem, männen skall själva lösa sina. Staten skall inte slösa skattepengar på att förebygga och bekämpa prostatacancer i samma omfattning som man förebygger och bekämpar bröstcancer, om arbetsplatser behöver göras säkrare så skall resurserna läggas på kvinnors arbetsplatser, inte männens. Männen får helt enkelt skylla sig själva om de ramlar från tak eller får fötterna krossade av betongblock...
Och män skall inte på något sätt tro att de är något, speciellt inte i innebandy!

Ledarskribentens budskap: Männen måste ta makten från kvinnorna!

I dagens Nyan kan vi åter igen på ledarplats läsa om hur dåliga män är. Ledarskribenten som annars är expert på att se maktstrukturer i varenda liten detalj missar totalt vilken maktordning som gäller inom föräldraskapet. Eller så har ledarskribenten sett de uppenbara strukturerna och i vanlig ordning, att istället för att påtala dem när kvinnor drabbas så skuldbeläggs och problematiseras istället de som är offer för maktordningen den här gången, fäderna.

"Märkvärdigt ofta, enligt statistiken, vägrar den förälder som inte har huvudansvaret för barnen, att betala underhåll"

Att det finns många föräldrar som inte betalar underhåll kan bekräftas med statistik men vilken statistik presenterar "vägran" som förklaring till att underhållet uteblir? Alla människor har inte högavlönade chefsjobb och extrainkomster genom styrelseuppdrag, de flesta är faktiskt vanliga knegare med hyfsat dåligt avlönade jobb, ofta kan de också vara hårt skuldsatta av studielån, bostadslån och andra skulder man dragit på sig för att säkerställa en viss levnadsstandard för familjen. Men självklart, bakomvarande orsaker till uteblivet underhåll kan vara många och komplicerade och då är det ju så mycket enklare och dessutom väldigt politiskt korrekt att förklara att det skulle bero på en "vägran". Och underförstått, det är naturligtvis fäderna och inga andra som vägrar, när mödrar inte betalar underhåll så beror det på oförmåga och aldrig någonsin något annat, eller hur?

Ledarskribenten talar ofta om könsmaktsordningar och strukturer och när det kommer till hemmet och familjen så är det kvinnan som står för dessa, det är kvinnorna som har den verkliga makten. En makt som man vidhåller även när ett förhållande tar slut.
Genusflummeriet har den senaste tiden till stor del handlat om att kvinnor lägger mycket mer tid på hemarbete än vad män gör och att detta skulle vara ett jämställdhetsproblem. Att det verkligen skulle vara ett jämställdhetsproblem blir problematiskt då studier visar att kvinnor som lever ensamma ägnar 60% mera tid åt hemarbete än män som lever ensamma. Att göra eget hemarbete är alltså ett eget val och tidsåtgången för hemarbete i förhållanden är en fortsättning av det egna valet.
Kvinnan väljer helt enkelt att ta makten i hemmet och det ansvar det innebär att inneha denna makt kräver också ett input (hemarbete) för att kunna vidhålla denna makt.
Och exakt samma gäller föräldraskapet, det är mödrarna som har makten. Ett kvinnligt privilegium är just föräldraskapet. En ensam kvinna har idag den totala bestämmanderätten om vem som skall vara förälder. En makt som kvinnor vidhåller även när de lever i relationer. Kvinnor väljer att ta huvudansvaret och delegerar männen att stå för försörjningen av familjen. Att kvinnor skulle tvingas till denna maktposition då det ofta är fråga om ett eget val är synnerligen märkligt och  jämställdhetsproblemet handlar i verkligheten om att fädernas egna val ofta begränsas av kvinnans maktposition.

"Förut fanns det en starkt socialt stigma kring skilsmässor, för de vuxna naturligtvis, men alldeles särskilt för barnen. Att bo med en frånskild mamma (vilket nästan alltid var fallet förr), var skamligt och en inbjudan till mobbning.
Idag är det så vanligt att ingen ens höjer på ögonbrynen, inte ens åt de mest komplexa av satellitfamiljer med syskon i flera olika relationer. Det är bra. Det sociala stigmat var ingen bra orsak att stanna i en dålig och destruktiv relation"

Att fäder som ensamma tar hand om sina barn utsätts för stigmatisering, i första hand av kvinnor, skall vi naturligtvis inte tala om. Det spelar liksom ingen roll hur bra en pappa är, han skall alltid skrivas på näsan och ständigt påminnas om hur man tar hand om barn. Av daghemspersonal, av sjukvårdspersonal, av skolpersonal och av barnens klasskompisars föräldrar. Denna femsplaining beror på den allmänna skepsis man hyser till fäder som ensamma ansvarar för sina barn.



Tack till Toklandet för det stulna citatet!

 Och naturligtvis beror det på våra inlärda könsroller! Manliga könsroller är av ondo och för inget gott med sig oavsett men kvinnors inlärda könsroller sen födseln är ju så jättebraiga. Kvinnan är norm gällande föräldraskapet enligt feminismens ideologi och frågor på det?

"I vårdnadstvister och vid skilsmässor ser man ju sällan det bästa hos folk, och plågsamt ofta slutar havererade relationer i tingsrätten snarare än där de hör hemma, hos en familjeterapeut eller en socialarbetare, i en ”lycklig” skilmässa mellan två vuxna som väljer att avsluta sin relation, men inte kontakten eller ansvaret för sina gemensamma barn"

Och varför hamnar dessa havererade relationer då i tingsrätten? Det är när föräldrar vägrar att släppa ifrån sig makten och villkorar den andra förälderns relation till sina barn för att vidhålla denna. När man så ofta talar så vackert om "barnets bästa" handlar det i verkligheten om att en förälder skall få behålla sin makt. Och vilka var det nu som har makten om föräldraskapet?

"Kanske får man också komma med en liten påminnelse. En aktuell debatt i dag handlar om de många pappor som efter en skilsmässa tappar kontakten med sina barn, ofta mot sin vilja, eftersom det är mamman som har den starka relationen till barnen, och upplevs som den primära vårdnadshavaren. Det kan bara papporna åtgärda, genom att stärka sin papparoll"

Den starka relationen till barnen har mammorna tack vare sin maktposition och den krassa sanningen är att mammor inte alls behöver ha en särskilt bra relation till sina barn, det räcker ju med att de har makten.

"Ta ut föräldraledigheten. Dela ansvaret. Jobba hårt på att få äktenskapet att funka jämställt. Om det inte går vägen så är ändå alla i en bättre position när skilsmässan ska genomlevas"

Vad ledarskribenten uppmanar till här är att männen skall ta makten från kvinnorna. Och för att det ska vara möjligt måste kvinnorna sluta upp med att göra egna val. Även de män som frivilligt tar på sig rollen som familjeförsörjare och överlåter makten över hemmet skall också sluta upp med det. Så det blir mera jämställt. Vi ska alltså sluta upp med att göra egna val och mer eller mindre slå knut på oss själva på grund av någon sorts ideologiska tankar om att vi blir lyckligare om vi får ett lika utfall.

Det vore ytterst klädsamt om dessa så kallade jämställdhetivrare kunde komma med ett enda konstruktivt förslag hur detta ska gå till i praktiken. För hur man än vrider och vänder på det så blir det i slutändan fråga om att vidhålla kvinnliga maktstrukturer och normer intakta trots att de är ett hinder för att uppnå den så kallade jämställdhet man säger sig eftersträva.

I jämställdhet på riktigt, alltså när kvinnor och män gör egna val i konsensus, blir dessa så kallade maktstrukturer (manliga som kvinnliga) ganska betydelselösa eftersom de underordnas människors egna val. Och de neutraliseras och blir betydelselösa eftersom man är överens. I feminismens så kallade jämställdhet är det precis tvärt om, maktstrukturer vidhålls och möjligheten till att kunna göra egna val neutraliseras till att vara betydelselöst. Bara jag som känner vibbar av "DDR, here we come" av det?
Men tack ändå Nya Åland för dagens misandriloska, nu fick jag ju en orsak att skriva ett blogginlägg igen...

Prinsessorna i åsiktskapillären

I dagens ledare i Nya Åland fördömer Jonas Bladh i skarpa ordalag de hot som framförts mot redaktör Nina Fellman. Och varje normalt funtad person kan inget annat än instämma i fördömandet, att hota någon i syfte att tysta dennes åsikter är aldrig acceptabelt och skall fördömas.
Men i övrigt lämnar Bladhs ledare mycket att önska och den självgodhet och det hyckleri som allt för tydligt framkommer gör det nästan pinsamt. Det är högt där uppe på den politiska korrekthetens piedestal och ännu högre blir det ju om man dessutom sitter på höga hästar. Därför kan man undra om det var på grund av syrebrist Jonas Bladh skriver att "Vi accepterar inte att en fri debatt förs där argument stöts och blöts mot varandra öppet och ärligt och sakligt"?

 

 

Fri debatt inte acceptabelt?

För det där menade väl Jonas ändå inte? Han måste väl ändå ha menat precis tvärtom? Att debatten skall vara fri, ärlig och saklig? Och det är här det blir problematiskt eftersom det är en chefredaktör i gammelmedia som uttalat sig, man vet helt enkelt inte om han bara hade lite otur när han tänkte så det blev galet eller om karln på fullaste allvar menar det han säger? För det här är PK-elitens ständiga dilemma, man är snabba att peka med hela handen vad man anser skall gälla, man säger åt andra vad de skall göra och tycka och sedan gör man precis tvärtom själva. Det man säger skall gälla alla andra men aldrig en själv. Och just gammelmedia är väl experter på att kväsa varje försök till fri, ärlig och saklig debatt. Genom att polarisera och stämpla meningsmotståndare i syfte att göra dem till paria har mediafolket, och även en stor del av politikerna, blivit prinsessor i åsiktskapillären.
Och det börjar bli synnerligen trångt där inne, det räcker att någon utanför tuben så mycket som harklar så skriker de i högan sky att någon jävel slängt en ärta på dem.

Det börjar bli jävligt trångt där inne, snart har ingenting plats....

Ha en åsikt om invandring som inte passar PK-eliten och du stämplas villkorslöst som rasist, homofob och kvinnohatare (och du är antagligen pedofil och djurplågare också).

Ha en åsikt om Pridefestivalen som inte passar PK-eliten och du stämplas villkorslöst som homofob, rasist och kvinnohatare (och du är antagligen pedofil och djurplågare också).

Ha en åsikt om feminism som inte passar PK-eliten och du stämplas villkorslöst som kvinnohatare, rasist, och homofob (och du är antagligen pedofil och djurplågare också).

Det är egentligen ganska enkelt, man är tvungen att välja. Antingen debatterar man fritt, ärligt och sakligt eller så väljer man att debatten är politiskt korrekt och håller sig i åsiktskapillären. Man kan helt enkelt inte välja båda, det är lika omöjligt som att skita femtumskorvar och spola ned dem i fyra tums rör, det bokstavligt talat skiter sig direkt!

"Vi accepterar inte att en överväldigande majoritet av hoten från dessa fega krakar riktar sig till kvinnor, och att hoten inte bara stinker av hat utan och av den värsta sortens sexism"

Självklart anser Jonas, som i en annan ledare satt en ära i att kalla sig PK, att en överväldigande majoritet av hoten riktar sig mot kvinnor. För i PK-elitens värld drabbas alltid kvinnor värst! Alltid! När män dör i arbetsplatsolyckor är det kvinnor som drabbas värst och insatser görs för att göra kvinnors arbetsmiljö säkrare. Här blev det dock problematiskt igen eftersom journalisternas egen facktidning Journalisten.se har publicerat en undersökning som visar att manliga journalister hotas i en något större omfattning än sina kvinnliga kollegor i branschen...men glöm för helvete inte vad Jonas sagt, kvinnor drabbas alltid värst!

Eftersom Jonas Bladh har valt att ansluta till PK-eliten (och dessutom valt att vara stolt över det) så är det full förståeligt att Jonas väljer att blunda när PK-eliten själva gör det man säger åt andra att är fel.
Så när PK-eliten och tillika Jonas kollegor i branschen gav sig på den allt annat än politiskt korrekte Alice Teodorescu när hon fick jobbet som politisk redaktör på GP passade det inte för Jonas eller någon annan inom media att ställa sig på Alice Teodorescus sida när det blåste upp till skitstorm. Alice hade ju tidigare haft det dåliga omdömet att i ett debattprogram öppet redogöra för att hon inte upplevt att hon utsatts för rasism! Uttalandet föranledde att debattledaren Alexandra Pascalidou i direktsändning omedelbart kommenterade Alices utseende, kön, hudfärg och utbildning i syfte att förminska värdet i hennes åsikt. Mediafolket på Sveriges Radio hånade också Alice Teodorescu genom att kalla henne för "husblatte". Mediafolket på Göteborgsposten obstruerade öppet mot tillsättandet av Alice innan hon ens börjat som politisk redaktör genom att sjukskriva sig eller genom att avgå i tidigarelagd pension. För dem var det otänkbart att jobba med någon som inte anslutit sig till PK-eliten.

Så jävla trångt är det i skitröret eller åsiktskapillären som det också kallas. PK-eliten anser att de har rätt att ta sig friheten att bestämma vem som skall tillsättas på en tjänst när det är företagsledningen och ingen annan som tar de besluten. Är du stolt över dina kollegors agerande också Jonas? Eftersom du valt att inte öppet ta ställning tyder det på att dina kollegor har din tysta acceptans för sina vidrigheter. Eller varför valde du att vara tyst den gången men inte nu när din kollega drabbas?

En annan person som inte på något vis anstränger sig att vara PK utan istället står för egna personliga värderingar är Sveriges Kristdemokraters nya partiledare Ebba Busch Thor. Ebba har ju nästan gjort sig omöjlig genom att inte kalla sig feminist och dessutom inte tagit tillräckligt stort avstånd från Sverigedemokraterna vilka hon valt att kalla "ett mittenparti". Tusentals skärmar torde ha blivit nedstänkta av utspottat kaffe som hamnat i vrångstruparna efter det uttalandet och det dröjde inte länge före Ebba hotades till liv och hälsa.

Jag tänker inte maska twittret eftersom uttalandet kommer från en av Feministiskt Initiativs ledamöter och denne är en offentlig person och oavsett om twittret var av privat karaktär kunde det läsas offentligt. Men det är ju också väldigt talande och ger en indikering hur jävligt det stinker där inne i åsiktskapillären. Är man bara tillräckligt politisk korrekt och representerar "den goda sidan" så kan man helt öppet bete sig hur illa som helst utan att någon jävel ens höjer på ögonbrynen. Är man "god människa" och medlem i PK-eliten behöver man inte vara anonym, det går bra att hata ändå. Det tycks vara helt ok att kalla Alice för husblatte och hota Ebba till liv och hälsa, man kan till och med öppet stoltsera med en nackskottslista. Utöver Ebba lär moderaten Gunnar Axén finnas på denna lista efter att denne slängt ut sin TV i protest mot Athena Farrokhzads våldförhärligande sommarprat i radions P1. Helmer Jonelid (F!) tyckte nämligen att Gunnar Axén gott kunde tåla lite bly i nacken, say no more...

Nu behöver vi inte se till vårt västra grannland i syfte att gräva fram skit att slänga i fläktarna, vi har lokala förmågor också. I vårt Ankdammsparlament sitter en socialdemokratisk ledamot som senast förra veckan i insändarspalterna stämplade folk som rasister för att de tyckte olika. Och eftersom ankdammsparlamentarikern tillhör PK-eliten så var hans stämpling av personer med avvikande åsikt helt enligt manualen. Samme ledamot har tycks dock ha svårigheter att tydligt ta avstånd för vissa våldsbejakande och antifascistiska farlanger och tycks inte ha något problem med håna andra för att deras levnadssätt inte passar honom. För det är helt okej, bara du tillhör PK-eliten och varvar gatstenssympatierna med stämpling av några åsiktsmotståndare så är du fortsatt välkommen inne i röret.

Det måste vara jobbigt för Jonas Bladh och alla andra i PK-eliten att ständigt behöva täcka över och blunda för den skit man producerar i de egna leden. Och det samtidigt som man är tvungen att ständigt rikta skitfläktarna mot de som har en annan åsikt utanför tuben. Det blir till sist fråga om ett tvåfrontskrig där den andra fronten helt plötsligt består av de som tidigare varit ens allierade. Sorry PK-eliten men ni för ett krig ni aldrig kan vinna, historien kommer bara att upprepa sig ännu en gång.



Propagandaprogram maskeras som samhällsdebatt

I gårdagens avsnitt av Rakt på gästades studion av kolumnisten Lina Thomsgård och Ålands Feministparaplys Mia Hanström. Och när programledaren Nina Fellman, känd för att sprida misandri i ledarspelterna på Nya Åland, bjuder in dessa gäster förstår man ju genast åt vilket håll planet sluttar.

Lina Thomsgård vars gamla merit är att hon var med och startade Rättviseförmedlingen anser till exempel att man bör lagstifta i syfte att tvångsflytta folk, man ska alltså inte få bo var man vill.

"Jag skulle gladeligen stödja en lag som tvingade mig att bosätta mig i exempelvis Barkarby för jämna ut klyftorna, det skulle vara fantastiskt."

Jättefantastiskt bra eller hur? Om det känns viktigt att jämna ut klyftorna, varför inte bara samla sitt pick och pack och dra till en plats där man jämnar ut klyftorna? Varför gör man det inte bara om det nu känns så viktigt? Varför gå den långa vägen och tvinga alla andra innan man får tummen ur själv?
Det finns absolut ingen lagstiftning som hindrar Lina från att flytta till Barkarby lika lite som det finns lagar som hindrar kvinnor från att sitta i bolagsstyrelser så vad väntar hon på? Hört att det är väldigt segregerat i Kiruna, det lär vara nästan uteslutande bara norrlänningar som bor där. Vem tycker Lina skall tvingas att flytta dit så klyftorna jämnas ut?

Ålands Feministparaply och Mia Hanström anser det problematiskt att kvinnor röstar på män i demokratiska val. Feministparaplyet ser också ett stort problem i att folk gör sina egna val i sin vardag, speciellt när det gäller kvinnors val. Man undrar om lagstiftning kan lösa också de här problemen med demokratin och friheten? Så att man inte kan rösta på vem man vill och att män skall kunna tvingas att jobba i sjukvården liksom att fler kvinnor tvingas att söka sig till latrintömningen. Är det verkligen så man vill ha det?

För mig tillför det drygt tjugo minuter långa programinslaget inget nytt, det är samma kontraproduktiva svammelsarium om genusperspektiv och könsordningar där problematiseringen är det primära och jämställdhet tycks vara det samma som fokusering på kvinnor. Lina Thomsgård sade sock några saker som jag tycker är intressanta:

"Eftersom folk nu har delat in mänskligheten i två kön, kvinnor och män"

Är det verkligen folket som gjort detta? Evolutionen har alltså ingenting med den saken att göra? När gjorde folket det här och hur gjorde man det rent praktiskt? Folkomröstade man? Och fanns det vid tiden för delningen flera kön än män och kvinnor? Vilka kön var det i så fall? Jag skäms lite grann nu för det verkar vara uppenbart att jag i högstadiet somnade både på historie- och biologilektionerna och det verkar vara en hel del jag missat! Verkar föresten som gubbslemmet Darwin gjort samma sak...

Charles Darwin, sovande gubbslem?

 "Sätt igång att räkna, vem pratar mest? I vanliga fall är det jag men om inte jag är i rummet är det nästan alltid en kille! Och vem pratar mest, vad tjänar man och vem får ta plats och allt sånt där, räkna"

Okej, kanske man skulle ta och räkna lite då? Jag räknade antalet män i TV-studion vilket var snabbt gjort, det fanns inga män där. Jag räknade antalet bekräftande frågor från programledaren och det blev ganska många. Sedan räknade jag antalet kritiska frågor som ställdes, gissa vad jag kom fram till? Helt rätt, inga kritiska frågor över huvud taget, inget ifrågasättande, allt som gästerna i studion sade emottogs som vedertagen fakta utan något som helst krav på källkritik och inga frågor på det!

"Varför? Fråga varför!" 

Okej, varför? Varför får inte män vara med om det är jämställdhet man diskuterar och varför ställer man aldrig några kritiska frågor om feminism? Varför är det inte tillåtet att kräva källkritik när genusvetenskapen används som argument? Varför?
Det här var ju kul, bra idé Lina! Jag fortsätter att räkna, bara för att det är så kul!

Jag räknar hur många mansproblem feminismens ideologi omfattar, summan blev noll. Varför?
Jag räknar hur ofta feminismen diskuterar män som ett problem, det blev hela tiden. Varför?
Jag räknar de åtgärder som vidtas för att hjälpa pojkar att lyckas bättre i skolan, noll igen. Varför?
Jag räknar de gånger man belyser pojkars problem men de gånger man ser pojkar som ett problem är så oändligt många gånger fler. Varför?
Jag räknar hur många män som skadas eller omkommer på arbetsplatsen, de utgör över 90%. Varför?
Jag räknar också de gånger man vidtar åtgärder mot detta men kan bara räkna åtgärder som vidtas för att förbättra hälsan på kvinnors arbetsplatser. Varför?

Så här kan jag hålla på hur länge som helst, jag kan räkna så många saker att jag till sist tappar räkningen på hur många saker jag räknat. Och tappar räkningen på hur många gånger jag frågat varför...
Varför? Därför att feminism är för kvinnor och därför är mina frågor ställda i fel forum. Mina frågor handlar om jämställdhet vilket absolut inte har med feminism att göra! Hur fan tänkte jag nu?

Bra skit på Toklandets blogg idag: Spela schack med en duva
Nyfiken på lite #genustjohejsan?:  Fröken Missnöjds blogg

När skiten man kastar i fläkten slår tillbaka är det plötsligt fråga om hat?

För visst är det så, den skit man kastar på andra är alltid rättfärdigad men ifrågasätts man det minsta lilla så är man genast ett offer som är utsatt för hat!
I en ledare i Nyan berättar ledarskribenten att denne fått ett hotfullt samtal mitt i natten. Ett dödshot ska enligt ledarskribenten ha framförts. Om så är fallet och om saken är polisanmäld så hoppas jag innerligt att polisen får tag i vederbörande, att hota någon till liv och hälsa är inte ett acceptabelt beteende!

Sätter man denna enskilda händelse i dess kontext så är det uppenbart hatet kvinnor utsätts för som ledaren handlar om. För det synnerligen råa hat som Marcus Birro nyligen utsattes för räknas liksom inte i dessa sammanhang, Birro är ju man och  representerar trasproletariatet. Dessutom var det mediafolk, bland andra Fredrik Virtanen på Aftonbladet, som körde det värsta hatdrevet av alla.

 

Ehsan Fadakar skriver krönikor i Aftonbladet och hatar Birro på Twitter

Men eftersom det hat som bland annat Virtanen och Fadakar står för genereras inne i åsiktskorridoren så klassas det inte som hat per se, då är det helt plötsligt fråga om att ge igen på någon som förtjänat det eftersom vederbörande valt att stå utanför åsiktskorridoren och därför anses vara ett lovligt byte fritt att mobba.
Nej, medborgarna måste inse det oerhörda i att någon så politiskt korrekt som Alexandra Pascalidou ens ifrågasätts, självklart är det fråga om att hata om man så mycket som yppar en avvikande åsikt mot proletären  Pascalidou som alltid skall ges tolkningsföreträde. Som i till exempel debattprogrammet "Hur mycket rasism tål Sverige" som leddes av  Pascalidou när denne var tvungen att tillrättavisa Alice Teodorescu som inte delade hennes åsikt.

”Jag ska också berätta för våra lyssnare runt om i landet att du står här, du är väldigt vacker, du är väldigt välklädd, du är akademiker, du är jurist, du är vit, du är kristen, du är europé och då kanske man också har en världsbild där rasismen inte är en vardaglig upplevelse. Eller ett sår eller ett trauma som man bär med sig.”

I en debatt om rasism som utspelas i åsiktskorridoren värderas alltså någons åsikt utifrån dennes utseende, klädsel, utbildning, yrke, hudfärg och religion. Dessa skall alltså vara preferenser för vem som skall ha rätt att uttala sig. Och detta i ett debattprogram om rasism? Och så är det Alice som är hataren?

Nyans ledarskribent efterlyser svar på hur man kan förändra samtalet och hur man skall förhålla sig till aggressiva meningsmotståndare

"Genuint och ärligt, hur ska jag som en person med ett tolkningsföreträde, med makten att benämna, prata med mannen som ringde till mig mitt i natten och sade att jag ska dö, för att inte bara befästa våra positioner, utan förändra samtalet?"

Men det är inte förändring media i allmänhet och ledarskribenten i synnerhet är ute efter. Som representant för tredje statsmakten är det viktigt med ett tolkningsföreträde och att bevekelsegrunderna är politiskt tillrättalagda. Vad lederskribenten egentligen frågar efter är helt enkelt metoder att få meningsmotståndarna att hålla käften. Att mästra, stämpla och polarisera meningsmotståndarna och att definiera avvikande åsikter som hat funkar ju inte i längden, dessutom hittar meningsmotståndarna andra forum för sina åsikter och därför måste de helt enkelt tystas.

Ett ypperligt exempel på hur man mästrar medborgare utanför åsiktskorridoren är hur ledarskribenten bemötte en insändare som ifrågasatte invandringspolitiken och ville ha en debatt. Insändarskribentens alster stämplades omedelbart som felaktiga och rasistiska av ledarskribenten och de efterföljande kommentarerna där man sakligt frågade vad som var rasistiskt bemöttes av tystnad.

Dagen efter tar en annan insändarskribent upp frågan om en ärlig debatt. Insändaren riktar kritik såväl mot den första insändaren som det sätt man bemötte saken från tidningens sida. Han får svar på tal:

"Vi publicerade artikeln för att vi vill ha en fri debatt. Det betyder inte att alla åsikter får stå oemotsagda."

Exakt så svarade man! Den fria debatten bestod i att man stämplade insändaren som rasist. Dessutom hävdade man, utan att själva ge korrekt fakta, att insändarskribenten hade fel och med det blev åsikterna motsagda och hela debatten avslutas.
Media vill inte ha de här debatterna. Media anser att det är deras ansvar att kontrollera medborgarna och att se till att medborgarna endast framför politiskt korrekta åsikter. Annars ska de hålla käften.

Att hela tiden mästra medborgarna, vilket media är synnerligen skickliga på, föder ett ifrågasättande hos dessa. Ett ifrågasättande som media medvetet feltolkar som hat och media svarar med att tysta det misshagliga ifrågasättandet med samma mynt för väldigt ofta tystar man genom att just hata och mobba sina meningsmotståndare. Nyans ledarskribent är mycket skicklig på att maskera det hat denne riktar mot gruppen män. I snart sagt varje ledare, oavsett vilket ämne som avhandlas, lägger denne in propåer vars syfte är att sprida misandri. Exempel på sådana propåer är när ungdomar super sig fulla med sprit de tullat ur pappas spritskåp (för kvinnor äger väl inte sprit) eller att folks respektlöshet för lagen är något de fått med fadersmjölken (för det är ju otänkbart att kvinnor skulle ge sina barn några dåliga egenskaper). Det hat media sprider föder i sin tur ett hat hos medborgarna när dessa blir mästrade. Alltså riktigt hat, inte att förväxla med ifrågasättande eller avvikande åsikter utan sånt där riktigt hat som leder till att telefonen till slut ringer mitt i natten.

Mediakåren och ledarskribenten vill inte förändra sig själva, de vill förändra medborgarna. Så att de kan fortsätta sprida sitt hat utan att få mothugg och utan att telefonen ringer mitt i natten...